Mycket har lillasyster varit med om, både i samband med levertransplantationen och den tidigare behandlingen mot leukemi. Det mesta har varit möjligt att hantera när man vet om att det är övergående. Men leverklåda är inte som det mesta. Det är mycket värre. Lillasyster är inte mycket för kraftuttryck, därav det städade sättet att uttrycka sig i rubriken. De flesta hade nog fyllt ut mellanrummen i orden h-e, f*ck och några kraftuttryck till, dessutom i form av versaler.
Under natten, vid tvåtiden, kunde lillasyster inte sova längre. Det kliade så mycket att det till slut gjorde ont. Smärta i ben och fötter hade hon varit med om tidigare, men inte klåda av det här slaget.
Samtal till sjukhuset och återkoppling från nattens jour gjorde oss inte särskilt klokare. Vi lyckades inte förstå vad det var för typ av klåda under resten av natten, utan försökte lindra det med omslag, fotbad, hudkräm med kortison, beröring av olika slag, paracetamol (för att ge lite ro och förhoppningsvis lite sömn), men det var egentligen inget som hjälpte särskilt mycket. Det bästa var helt enkelt att komma till ro och försöka tänka på annat, i praktiken distrahera med lite filmklipp och annat på någon skärm. Så fort lillasyster skulle upp och göra något, som gå på toaletten eller ta på sig kläder på morgonen, så kom klådan och smärta väldigt starkt igen.
På morgonen skulle vi till sjukhuset för medicinering, så vi fick tillfälle att prata med lillasysters läkare (som ändå hade jour under veckoslutet) om klådan. Då fick vi för första gången höra begreppet leverklåda. Den bakomliggande orsaken är problem med flödet i gallgångarna. Just nu skulle det kunna bero på en infektion som lillasyster behandlas för, därav färden till sjukhus för medicinering.
Lillasyster fick två mediciner mot klådan. Den ena är en hydroxizin och den andra kallas Ursofalk. Hydroxizin ska dels dämpa klådan och dels vara milt rogivande. Det låter som en bra kombination för lillasyster. Det stämmer ju ganska bra med vad lillasyster själv försöker med, liksom försöka komma till ro och dämpa intrycket av nervsignalerna. Ursofalk ska tydligen hjälpa mot leverklåda. Dock om man söker lite på nätet finner man i läkemedelsinformation att det lika väl kan bli tvärtom i början av Ursofalk-medicinering. Detta verkar bekräftas av en och annan bloggare med leverklåda, som därför ratar den medicinen.
Så här långt, ett halvt dygn efter uppkomsten av leverklådan, vet vi egentligen inte hur mycket dessa mediciner hjälper. Åtminstone till en början efter intaget verkade Ursofalk öka klådan snarare än minska den, men efter någon timme verkade det i varje fall inte vara värre än tidigare, snarare något bättre. Men eftersom båda medicinerna togs nära inpå varandra är det svårt att veta vilken av dem som ger vilken effekt. Oavsett det kan det komma ett utbrott med klåda som övergår i smärta, där händer och fötter rodnar och både kliar och smärtar. Det verkar också som om visas miljöfaktorer har betydelse, t. ex. att vara varmt klädd när man sitter i en bil, där temperaturen sedan ökar. Där brukar man ju inte lätta på klädseln så mycket sedan temperaturen väl ökat i bilen.
Om den här kådan kommer att vara ett tag så kommer den utan tvekan att vara socialt hämmande. Om man riskerar att råka ut för den går det inte att planera för att träffa kompisar eller planera för andra aktiviteter (annars är vi sedan tiden med leukemi mer vana vid att i och för sig planera, men tämligen frekvent ställa in vid behov). När klådan och smärtan sätter in så skriker lillasyster. Det är verkligen inte att leka med. Vi får verkligen hoppas att lillasyster kommer att bli fri från klådan efter det att den pågående infektionen är över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar