Om att tjonga i en spruta

Lillasyster har fått många sprutor i sitt liv. Under behandlingen mot leukemi för några år sedan fick hon flera sprutor i benen med någon cytostatika (cellgift) som jag både glömt namnet på och vad det skulle vara bra mot. Den sprutan tog hon efter att ha tagit på bedövningsalva någon timme innan. Senare har hon tagit vaccin flera gånger för att komma ikapp vaccinationer hon inte kunde ta under tiden hon behandlades mot leukemi.

Inte någon gång har hon visat någon större rädsla eller obehag för sprutor. Särskilt minns jag den gången hon skulle ta tre vaccinsprutor vid samma tillfälle. Jag tror att det dels var ett vaccin i något av de ordinarie programmen som hon behövde komplettera och dels var ett par vaccin inför en resa. Hon kom in i behandlingsrummet och sköterskan frågade om hon skulle sitta i mammas knä. Hon skakade på huvudet och såg inte ut att förstå varför hon skulle göra det. I stället satte hon sig tillrätta i den alldeles för stora stol, eller snarare ett slags fåtölj, som var avsedd för patienten. Hon tittade intresserat på medan hon fick tre stick, två i ena benet och ett i det andra. Sköterskan sa sedan att även de flesta vuxna var mer berörda av att få tre sprutor vid samma tillfälle. Att träffa på ett barn som var så lugnt i den situationen var tydligen inte särskilt vanligt.

När lillasyster nu i samband med återhämtningen efter levertransplantationen ska ta en spruta per kväll, så uppstod en situation där hon för första gången i sitt liv började bygga upp en riktig spruträdsla. Som lillasyster sade tre veckor senare, sköterskorna kom in och tjongade i sprutan på kvällen. Det gjorde ont, även om man använde bedövningssalva. Lillasyster har alltid haft känslig hud. Efter operationen är den mer känslig än tidigare, för det var en och annan tejp och plåster som togs loss utan hjälp att lösa klistret innan tejpen lossades. Det resulterade i små öppna sår på de delar av huden där det inte finns något underhudsfett att tala om, t. ex. övre delen av bröstkorgen nedanför halsen. Själva operationssåret har också gjort att huden och lillasyster för övrigt blivit mer känslig än tidigare, numera alltså även för stick av sprutor.

Vid ronden på morgonen efter vi kommit till vårdavdelningen (från att tidigare ha varit på IVA) påtalade vi att lillasyster nu höll på att utvekla en spruträdsla, efter att aldrig tidigare ha visat något större obehag inför sprutor. Det var nödvändigt att göra något åt det, inte minst att se till att svedan minskades när medicinen kom in i kroppen. Dessutom blev det förfärligt stora blåmärken, som gjorde att tillgänglig hud utan blåmärken på låren helt enkelt inte skulle räcka till efter ett tag.

Det kanske inte var helt korrekt att sköterskorna bara tjongat in sprutan, men ett par gånger nära på i alla fall. Det var flera problem med det. Normalt ska man ta tag i huden och sticka in sprutan i fettet under huden. Vid åtminstone något tillfälle hade man stuckit nålen rakt in (det är en lång nål!) utan att ta grepp om huden. Därmed hade man kommit ner till muskeln istället för till fettet under huden. Dessutom hade man flera gånger snabbt sprutat in all vätska, vilket lett till en volymexpansion som kroppen inte kan ta hand om tillräckligt snabbt. Det var i sig självt smärtsamt. Det kan väl gå an någon gång, men när man är rädd för att det ska inträffa varje kväll, medan man samtidigt kämpar med alla möjliga andra obehag efter en oeration, blir det ohållbart.

Som väl var lyssnade personalen på avdelningen på oss, så från det att vi påtalade problemet så var det inga fler rena tjonganden av sprutor i alla fall. En nalle, vid namn Modig, dök upp nästa gång sprutan skulle ges och hjälpte till att avdramatisera sticket.

Kvaliteten och handlaget har skiftat en del, men i huvudsak har man sedan dess genomfört injektionen ungefär så här:
- Ta tag om den del av låret som är bedövad (med bedövningssalva och is) på sådant sätt att det blir ett nyp som känns så att man får en avledning av smärta från sticket.
- För in sprutan i sned vinkel (nålen är lång!) så att den hamnar i fettet under huden.
- Spruta långsamt in medicinen, så långsamt att det tar mellan en och två minuter.
- Släpp huden långsamt och låt samtidigt nålen komma ut till hälften (det är en betydligt längre nål än t. ex. på en insulinspruta).
- Ta ut nålen helt och tryck en liten kompress mot sticket några minuter, eller tejpa fast den / lägg förband om det är risk för fortsatt blödning.
- Ersätt kompressen med ett litet plåster, om man tror att det inte kommer att fortsätta blöda.

Syster V, syster Z, syster F och barnskötare (läkarstuderande) D var nog de som lillasyster kom att känna bäst och som mest gav sprutorna. Efter ett par veckor på avdelningen blev det till slut dags att förbereda sig för utskrivning. Det betydde att någon annan än sköterskorna på avdelningen måste ge sprutorna. Lillasyster uppmanade både mamma och mig att visa hur vi skulle sticka henne. Vi använde en dyna som diabetespatienter använder för att öva sig att ge injektioner. Efter demonstrationerna utsåg lillasyster mig till att ge sprutan.

Första gången jag skulle ge sprutan var sista kvällen lillasyster var inskriven på avdelningen. Det var alltså bara en chans att visa vad man gick för. Lillasyster var rätt spänd, så det var inte riktigt idealiska förutsättningar. Medicinen kom i alla fall in i låret, mer eller mindre enligt instruktionerna ovan. Lillasyster övervakade noggrant att jag följde instruktionerna, faktiskt så koncentrerat att sköterskan och mamma påminde henne flera gånger om att hon behövde andas också. När det hela var över, så tittade vi på varandra allihop igen. Sköterskan var lugn. Lillasyster och jag var båda glada att det gått enligt plan och knappt hade känts alls. När sköterskan såg mamma, så sa hon till henne att hon också kunde andas. Mamma är inte alls förtjust i sprutor, varken att få dem, ge dem eller se dem. Det var därför lillasyster ville att jag skulle ge dem. Dessutom gör det ondare i mamma än i lillasyster de flesta gånger lillasyster får en spruta.

Nu har det gått ungefär två veckor sedan jag började ge sprutan. Det har hänt ett par, tre gånger att det har gjort ont, en gång ganska ordentligt. Den gången var det nog någon nerv som var ivägen. Annars gör det mest ont när vi försöker undvika de gamla blåmärkena efter sticken genom att gå lite utanför området på låren med bäst fett under huden att sticka i. Bara en gång har det blivit ett stort blåmärke, jämförbart med de tidigaste tjongandena av sprutan på sjukhuset. Den gången måste jag ha träffat ett blodkärl. Vid tre tillfällen har det fortsatt blöda på natten efter att sprutan getts. Det har blött såpass att plåstret som suttit på plats blivit mättat och blodet fortsatt komma ut i liten mängd vid sidan av det. Då har det inte hjälpt att man tryckt en kompress mot sticket en stund efter sticket, och därefter sett att det då inte kommit något blod längre. Det har börjat rinne lite grann senare i alla fall. Vi har kollat att trombocytvärdena (trombocyter har betydelse för koagulationsförmåga) är rimliga, men där är ingen särskild avvikelse.

De flesta tillfällena vi givit sprutan i hemmet varit någorlunda bra stunder, även om lillasyster och särskilt mamma absolut skulle föredra att slippa sprutorna. Lillasyster har alltså gått från nästan utvecklad spruträdsla till att – medan jag ger henne sprutan – skrattande påminna mamma om att hon ska andas.