Hur är det?

Efter levertransplantation ändras så mycket. Ny lever är väl gott och väl, men resten av livet då?

Hur är det att vara åtta år gammal och redan upplevt åtminstone tre tillfällen med direkt livshotande tillstånd?

Hur är det att upptäcka att man knappt orkar ta sig upp ur sängen och måste ha hjälp med allt möjligt?

Hur är det att av och till ha ont lite varstans i magtrakten? Än är det mage och tarmar som ska komma igång, än är det operationsärr som gör ont, stramar eller kliar, eller så är det någon infektion som känns obehaglig.

Hur är det att ha så starka minnen av tankar och upplevelser under morfinrus och abstinens att man efteråt måste fråga om hur det verkligen ser ut hemma för att kunna sortera dröm från verklighet?

Hur är det att varje natt få nattsömnen störd flera gånger av medicinering, mätning av temperatur och blodtryck och annat?

Hur är det att upptäcka att flera maträtter och godsaker plötsligt har blivit för farliga att äta? Några är farliga mest medan medicin mot avstötning trimmas in, andra för hela livet.

Hur är det att vilja ha besök av kompisar och vänner, samtidigt som man vet att de man haft roligast tillsammans med är så hoppiga och skuttiga att de nog helst vill göra sånt som man själv inte orkar göra?

Min älskade,
jag är så glad att du har din initiativförmåga i behåll och vet att tala om hur du vill ha det med mat och mediciner
jag är fascinerad över din förmåga att från sjuksängen ordna med detaljerna för födelsedagskalas för de besökare som inte hunnnit fira sina födelsedagar ordentligt
jag njuter så av de stunder vi har att läsa och prata under lugna kvällar
och jag är så oändligt sorgsen över att du ska behöva uppleva sjukdom med osäkerhet och väntan, där det är omöjligt att veta vad som kommer att hända