Vid flera tillfällen har vi har fått frågor om orsakerna till att man föredrar att transplantera lever från avliden donator snarare än att använda en del av en lever från en levande donator. Eftersom vi inte har någon medicinsk kompetens på området, så blir det här en sammanfattning av de orsaker som vi själva har uppfattat hittills.
När lillasyster placerades i kö för levertransplantation i väntan på "den perfekta levern" som storebror uttryckte det, så dök frågan upp om man inte borde leta efter en lämplig lever bland nära släktingar. Den personal vi hade kontakt med på sjukhuset sa att man normalt inte ville ha levande donator och att lillasyster dessutom var i så god form att det, i varje fall i början, inte fanns någon anledning att skynda på transplantationen. Det var mycket viktigare att få fatt på en bra lever snarare än att genomföra transplantationen snabbt i lillasysters fall. Framför allt nämnde man följande faktorer:
* Alla operationer medför en risk för komplikationer. I sällsynta fall förekommer det också att donatorn avlider. Det ska finnas mycket starka skäl att utsätta en frisk person (donatorn) för sådana risker.
* Om det är en förälder till barnet som donerar del av sin lever, så medför det att man har två personer i samma familj som ska återhämta sig efter operation. Det kan påverka det transplanterade barnets återhämtning. Det är en klar fördel om båda föräldrarna så mycket som möjligt finns tillgängliga för barnet (och dess syskon om sådana finns).
* Det är få personer som alls är lämpliga som donatorer. Man undersöker donationsvilja och bedömer psykisk stabilitet i relation till det. Därtill finns det hinder som har med hälsan att göra (fysisk kondition, vissa sjukdomar, rökning, intag av vissa mediciner etc.).
* Donatorns levern måste se ut på ett sådant sätt att det är möjligt att dela den i två delar, en för donatorn att behålla och en att transplantera. Det måste bli en tillräckligt stor del till vardera personen. Leverns blodförsörjning måste se ut på ett sådant sätt att man kan dela den och ändå kunna ha en dominerande artär till vardera delen av levern för att blodförsörjningen ska fungera väl.
* Blodgrupper måste stämma överens. Det är i och för sig möjligt att donera över blodgruppsgränser, (även förutom att t. ex. en lever av blodgrupp O kan användas för vilken mottagare som helst) men donation över blodgruppsgränser kräver annan behandling och ökade risker i relation till den medicinering som krävs för att förhindra avstötning. Donation över blodgruppsgränser görs därför bara när riskerna uppvägs av behovet att snabbt eliminera andra större risker, t. ex. när det är den lösning man kan ta till för att rädda liv.
* De undersökningar man genomför för att se om en lever passar för donation är alla sådana att man med flera olika metoder försöker skapa sig en bild av levern. Bilden kan vara mer eller mindre bra i förhållande till verkligheten, och det är verkligheten som gäller. Även om man gör en mängd provtagningar (15-tal blodprov) och genomför magnetröntgen, CT-scan (datortomografi) etc., så händer det att man när man väl får syn på levern att man inser att det inte var någon bra idé att använda den. Inträffar detta för en avliden donator är det bara att avbryta processen utan vidare behov av att kommunicera med donatorn. För en levande donator däremot är det kanske inte så roligt att vakna upp efter operationen och få besked om att det hela var förgäves.
Det sägs att det är ca 15% av alla personer som är lämpliga donatorer. Eftersom det generellt sett inte är någon brist på organ från avlidna i Norden, så finns det egentligen bara anledning att använda levande donation när mottagaren har akut leversvikt och inte överlever väntan på organ från avliden donator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar