Hur lång tid tar det innan man är klar i huvudet efter en levertransplantation? Hur tar man emot beskedet att den lever man just har fått in i kroppen behöver bytas ut?
I lillasysters fall är svaret på den första frågan att det tog en dryg vecka. Transplantationen ägde rum på torsdagen för drygt en vecka sedan. Operationen höll på från femtiden på morgonen till någon gång kring klockan sex på kvällen. Räknar man med förberedelser inför transplantationen som utfördes när lillasyster var nedsövd, så varade operationen ytterligare någon dryg timme, eftersom en CVK (central venkateter) skulle opereras in i en halsven och operationsområdet skulle tvättas etc.
När transplantationen väl var genomförd var tanken att lillasyster skulle väckas på fredagen eller lördagen därefter, sedan man genomfört provtagningar och kontroller för att se att allt stod rätt till. Tyvärr visade ultraljudsundersökningar att arttärflödet till levern fungerade allt sämre för att senare upphöra. Levern fick därmed blod endast från portvenen, alltså den ven som går från tarmarna till levern med näringsämnen och annat som levern ska ta hand om. Portvenens blod innehåller i och för sig också en del syre, men inte tillräckligt för att fullständigt syresätta levern. I stället för att få vakna upp under lördagen åkte lillasyster in på operationsbordet igen, för att man skulle försöka få till stånd ett tillräckligt bra artörflöde. Det fungerade inte, så därefter började man planera för retransplantation.
Eftersom lillasyster ändå skulle transplanteras en gång till, så hölls hon fortsatt nedsövd medan man i all hast gick igenom närmsta släkten för att se om någon hade en bra leverbit som skulle gå att använda. Men framför allt sökte man bland alla avlidna leverdonatorer för att se om någon lever skulle vara tillräckligt bra för henne. Ingetdera gav någon vidare utdelning, samtidigt som lillasysters levervärden visade sig förbättras oväntat mycket. Efter en transplantation sker en gradvis förbättring av levervärdena under en tid, till dess de stabiliserar sig på en mer eller mindre normal nivå.
På måndagen, alltså efter fyra och ett halvt dygns nedsövning, väcktes lillasyster. I och för sig hade hon varit lite vaken, men fortfarande kopplad till respirator, redan på lördag morgon, men efter beslutet om operation för att försöka justera artärflödet hade hon inte varit vaken alls. På lördagen var hon klar och formade läpparna till frågor om oss föräldrar och storebror. Däremot på måndagen var det inte mycket som var klart. Tala om personlighetsförändring. Frågor och svar var dimmiga. Kontakten med verkligheten varierade från hygglig till svag. Värst blev det natten mellan onsdag och torsdag. Då hade lillasyster hallucinationer. Det var svårt att sova, för saker i trädgården behövde plockas in. Det var måsar som man behövde akta sig för. De inte bara tog ett weinerbröd (som i verkligheten för ett par veckor sedan) utan verkade rejält glupska. Morfin är nog bra till smärtlindring, men det bidrar till en annan sorts verklighetsuppfattning. För att lillasyster skulle få ro nog att sova fick jag krypa ner hos henne i intensivvårdsavdelningens stabila säng, samtidigt som hon fick rogivande medicin. Sedan kunde hon äntligen sova två hela timmar i sträck. Så mycket hade hon inte sovit sammanhängande sedan hon vaknade ur narkosen på måndagen.
Det dröjde ända till fredagen innan hon var så klar att man kunde föra ett fullt sammanhängande samtal. Då undrade lillasyster varför vi närstående gick igenom undersökningar, tog ett femtontal blodprov och åkte in och ut i kameror av olika slag (magnetröntgen, datortomografi, lungröntgen). Det var för att se om vi kunde ge en bit lever till henne.
- Men jag har ju redan en?!
Men problemet är ju att blodet inte flödar igenom den som det ska och att det förr eller senare är nödvändigt att byta ut även den levern. Än så länge så har det inte varit någon stor sak, mest därför att levern ändå gör sitt jobb just nu och att det är mycket annat att tänka på och göra hela dagarna. Bara att gå på toaletten är jobbigt. Att gå flera gånger varje natt är väldigt jobbigt, särskilt om man sitter fast i en droppställning och har någon medicin i släptåg när man ska in i det lilla trånga toalettbåset.
En underbar sak som kom tillbaka när morfinabstinensen gett med sig är lillasysters positiva humör. Det kostar på att vara positiv. Det klarar man inte utan att vara klar i huvudet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar